..
Jag ville så mycket. Mer än någon kan förstå.
Jag berättade vad jag varit med om, hur jag mådde, det vill säga, inte bra.
Du visste sa du, men jag tror aldrig du förstod på riktigt.
Jag sa hur lätt jag lurar mig själv också när jag mår väldigt dåligt så att du kanske skulle ha lättare att genomskåda mig när det var som sämst.
Men så här i efterhand så kan jag se att du aldrig någonsin förstod mig.
Jag släppte mycket för att få vara med dig.. Mycket för mig.
Har försökt sen också men inte fått respons från en ända vuxen människa.
Försökt och försökt, men jag vill inte mer. Jag vill aldrig mer försöka. Jag vill att det ska vara naturligt.
Vill inte kämpa för någonting som redan är skadat. Eller försöka för någonting som praktiskt taget är omöjligt att fixa.
Jag öppnade mig mer än jag brukar i hopp om att det för en gångs skull kunde gå vägen.
Men det var som att öppna sig själv och släppa ut allt i ett vattenfall.. det gick för fort och nu är allt borta..
Långt bort.. alldeles för långt bort för att kunna ta tillbaka allt och stänga igen.
Trodde verkligen att det skulle bli annorlunda om man var ärlig om allt, sa allt... men så var det inte..
Jag vet att man inte ska ångra någonting.. att man bara ska lära av sina upplevelser. Men ibland önskar man att man kunde spola tillbaka bandet så man fick slippa all smärta som kommer efter skalvet.
Kommentarer
Trackback
