Vägen är lång...

Stark. Jag vet att den sidan hos mig finns under allting. Men just nu är jag inte det.
Och för att bli stark igen så måste jag tillåta hjälp, jag vet det.
Det är så jävla lätt att tro att allt är bra när man har "en bra dag". Då gör man misstaget att göra allt man missat under tiden man mått sämre. Och så faller allt igen.. Det faller gång på gång och tillslut så har man ingenting kvar att ge någon annan och verkligen inte en själv.
Jag vill inte vara för mig själv men väljer att vara det för att inte dra ner andra i hur jag mår.
Jag vill vara någon annan än just den jag är just nu.. den glada, positiva tjejen som alltid är på G. Men jag är långt ifrån det.
Det ända jag vill är att få vara trygg och kunna slappna av. Kanske få sova ordentligt, äta och bara vara för ett tag.
Jag vet att människor runt om mig kanske inte riktigt fått ett grepp om vad som egentligen är felet till att jag inte mår okej.
Jo för att jag har valt att inte berätta allting, inte ens för mig själv..
Och jag vet att jag bara har mig själv att skylla när det kommer till min ständiga förtvivlan att "ingen förstår"..
Och till alla er där ute som visar omtanke, jag blir rörd när jag läser eller får höra att ni verkligen bryr er och jag vill att ni ska veta att jag också bryr mig otroligt mycket om er också även om jag inte kan visa det fullo nu..
Jag kommer att höra av mig, inte just nu och det är inte för att jag inte bryr mig utan för att jag nu ska försöka ta hand om mig själv. Älskar er!♥
"Även om vägen är lång så måste man gå på den för att veta vad man hittar på andra sidan"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0